Novell: Vägskälet

Detta var slutet. Det skulle bli en befrielse från verkligheten med det mörka samvetet. Han var en mördare, ett faktum som tagit honom lång tid att acceptera. En människa hade förlorat sitt liv på grund av honom. Det fanns inga vänner, ingen som gillade honom och ingen som skulle komma att sakna honom. Människan var ond, det hade han insett genom sig själv och andra, och det skulle bli skönt att komma bort från denna hemska värld. Vad som än skulle komma att hända efter detta skulle bli bättre än det som har varit - det visste Roger.

"Farbror! Stanna!"

Ett barns ropande bakom honom framträdde bland myllret av röster och motorbuller. Var det honom barnet menade? Nej, det kunde det inte vara. Roger fortsatte att gå, gömd bakom tidningen han hade framför sig som han låtsades läsa. Allt skulle snabbt vara över.

"FARBROR!"

Denna gång hörde Roger mycket väl att det var han som avsågs men ignorerade det och slöt sina ögon medan han fortsatte att gå framåt.

Sedan kom rycket. Var han död?

Nej, barnet hade räddat honom och bilen hade missat honom. Det var ett vackert barn med glänsande gyllene hår, vita kläder och ett brett leende. Han visste inte vad han skulle säga.

"Du räddade mig från döden."

"Jag vet", svarade barnet enkelt.

"Men hur visste du ...?"

"Jag såg det."

Roger försökte tyda barnets stora vackra ögon. Så enkelt i hans komplicerade värld. "Kom, vi går till fiket där borta. Jag bjuder."

"Okej", svarade flickan och följde med honom.

En liten flicka hade räddat honom! Han visste inte vad han skulle tänka eller tycka. Skulle han vara glad, arg eller ledsen? Roger var förvirrad.

De satte sig ner vid ett bord med var sin glass. Barnet hade börjat äta utan märkvärdigheter. Det är ett mirakel, tänkte Roger.

"Hur kunde du se det?"

"Jag ser olyckor innan de händer." Barnet fortsatte att äta sin glass.

Roger hade aldrig förr hört något liknande.

"Du ser alltså olyckor innan de inträffar?"

"Ja. Men det är hemskt. Jag brukar rädda folk så gott jag kan men om jag inte gör det så känns det inte bra. Förra veckan vågade jag inte rädda ett barn som höll på att drunkna. Familjen blev förkrossad och det värsta var att jag visste att jag kunde ha räddat honom. Jag ser olyckor varje dag och särskilt på nätterna. Det hjälper inte ens att blunda. Jag såg att du blev överkörd, han som körde stannade inte ens för att se vad som hänt. Det är grymt."

"Och du bestämde dig för att rädda mig?"

"Ja, jag ville inte att farbror skulle dö."

Roger blev svarslös. En som inte ville att han skulle dö. Ett barn som tycktes gilla honom. Roger kände sig rörd. Ett barn som hade dåligt samvete precis som han själv men detta barn hade försummat att rädda medan han själv hade dödat ...

Roger hade funnit något gott i världen, ett ljus, något som ingripit i hans liv. Det var precis som om det vore en ängel som kommit för att rädda honom.

"Farbror, din glass smälter."

Roger kom tillbaka till verkligheten.

"Hur kan jag någonsin tacka dig?"

"Du gav mig glassen, den var god. Jag gillar dig farbror. De flesta jag räddar är inte trevliga som du eftersom de inte vet om att jag har räddat dem från en olycka. De är oftast bara irriterade, en gubbe till och med slog till mig."

Roger lyssnade på vartenda ord.

"Men berättar du inte ..."

"Det behövs inte och de skulle ändå inte tro mig. Du är den förste som tror mig."

"Jag vill hjälpa dig. Vad heter du?"

"Julia. Jag bor hos min morbror. Min mamma och pappa dog i en bilolycka."

Roger såg hur ledsen Julia blev och omfamnade henne.

"Det var efter bilolyckan som jag började se olyckor men min morbror tror inte på mig, han är inte snäll som du. Han har sagt att jag inte får prata med personer jag inte känner, men jag håller inte med honom. Människor är snälla och jag vill hjälpa dem."

Roger kunde inte hejda tårarna. Det här var en upplevelse han aldrig tidigare varit med om.

-- 2 --

Sedan den dagen hade Roger ofta svårt för att somna. Han hade gett Julia sitt telefonnummer och hon hade lovat honom att ringa så fort hon behövde någon som helst hjälp. Han hade flyttat telefonen så att den alltid skulle vara nära honom i lägenheten, men hade inte fått ett samtal på två veckor.

Roger levde ett liv i skymundan av fruktan för att bli igenkänd och med bara en person i tankarna - Julia. Han brukade försiktigt gå i parker och mata fåglar medan han funderade på sitt liv. Julia, hon var ett ljus från himmeln - en riktig ängel. Hon bar på en hemlighet om sina syner och han var den ende som kände till den. Hans liv hade nu fått en ny innebörd och en helt ny mening. Det fanns bara en uppgift kvar för honom i livet och det var att hjälpa Julia. Skulle han kanske försöka hitta henne? Det skulle vara omöjligt här i New York. Nej, han måste vara hemma så att han inte skulle råka missa när hon ringde.

En vecka senare ringde det - Roger flög upp ur sängen, avbruten från sin sömn, och svarade.

"Julia! Är det du?"

"Ja. Jag är rädd. Jag behöver hjälp."

"Jag kommer att hjälpa dig! Jag kommer genast. Var är du?"

"Jag hade en speciell syn."

"Ja, jag kommer. Vilken adress?"

"Det var jag som dog."

Rogers kropp stelnade av skräck.

" 210 East 36 Street, NY 10016."

Roger satt som förstelnad och kunde inte tänka klart.

"Skriver du ner det?, kommer du direkt? Möt mig i rummet till höger."

Roger tog sig samman och skrev ner adressen.

"Okej, jag kommer direkt."

Han kastade på sig kläderna, tog med sig sin pistol och sprang ut på gatan för att få tag på en taxi.

"Kör fortare så får du dubbelt betalt."

"Okej."

Chauffören körde på ett sätt som bara en taxichaufför i New York kan köra och när de kom fram slirade de ett par meter framför stället med den rätta adressen.

Roger betalade, brydde sig inte om växeln och sprang in. Porten till höger, okej. Det var låst och han knackade.

"Det är Roger, farbrorn."

Det dröjde något evigt långa sekunder men sedan öppnade Julia försiktigt, släppte in honom och låste. Det var ett ganska stort rum med en soffa i mitten. Roger omfamnade henne och kände hur hon skakade av rädsla, sedan sa han:

"Jag kommer att skydda dig med mitt liv."

Tankarna vimlade i Rogers huvud och en stund senare frågade han:

"I din syn, hur kommer du att dö?"

Viskande sa hon: "Jag vet inte. Jag ligger död på marken. Jag vet inte heller när det händer men mina syner har hittills alltid inträffat ..."

Roger hörde sitt eget hjärta slå.

"Jag hjälper dig. Jag hjälper dig. Oroa dig inte, nu är det min tur att rädda dig." Roger såg nu sin livsuppgift - aldrig förr hade han varit så målinriktad.

"Jag tycker om dig Roger."

Rösten var likt en ängels och Roger svarade: "Och jag tycker om dig."

De omfamnade varandra en liten stund till och sedan reste sig Roger och tittade sig omkring i rummet. Alla gardiner var nerdragna och dörren var ordentligt låst. Det fanns en dörr till ett kök och ett litet sovrum men inga andra ingångar till den lilla lägenheten. De var ensamma när Roger plötsligt kom att tänka på morbrodern och frågade:

"Var är din morbror?"

"Han bor inte här. Detta är min gamla lägenhet. Min morbror tror att jag sover och vet inte om att jag smög ut."

"Okej." Roger förstod vilket förtroende han hade fått.

Roger hörde ett radiomeddelande utanför fönstret bakom persiennerna, och blev genast kall i kroppen. Han tittade försiktigt ut, fick se en polisvakt och kände fasan komma över honom. De måste ha sett honom, han hade inte varit försiktig.

Han vågade inte titta på Julia - han ville inte att hon skulle veta att han hade varit en ond person.

Det knackade på dörren och Roger ryckte till.

"Polisen här. Söker efter Roger Tosfield."

Roger visste inte vad han skulle göra och kände hur hans otyglade känslor kom närmare - de känslor han hade haft förr, som han så väl kände igen.

Det började banka hårdare.

"Öppna inte!", skrek Roger till Julia.

Sedan kom en kraftig knall och dörren öppnades.

Bara en tanke bankade i Rogers huvud - han skulle skydda Julia.

In rusade polisvakten med draget vapen och Roger vände sig blixtsnabbt och drog sin pistol.

"Neeeej!" skrek Julia medan hon hoppade fram för att rädda Roger.

Julia låg död på marken. Hennes sista syn hade slagit in.

-- 3 --

Roger fick fem års fängelse för hans tidigare brott. Det första året var han helt förkrossad. De andra åren tänkte han igenom sitt liv och genomarbetade sig själv. Julia hade offrat sig för att rädda honom, nu skulle han visa att han levde upp till det.

Dagen då Roger blev frisläppt var han en ny människa. På kvällen satt han på en bänk i parken och tittade på de vackra blommorna - blommorna han sett så många gånger förut. Även om det var samma blommor hade han aldrig sett dem så vackra. Han såg hur en radiostyrd bil körde fram längs cykelvägen, hur den krockade och sedan blev överkörd av en cykel. Den lille pojken sprang fram och började gråta när han insåg att den var sönder.

"Jag kan hjälpa dig att laga den."

Barnet tittade frågande upp på honom.

Roger gick fram till bilen och började titta närmare på den.

"Joel! Nu måste vi köra hem!", ropade en kvinna en bit därifrån.

"Kom tillbaka här imorgon, kan du göra det?"

"Okej", sa pojken och sprang iväg till sin mamma gråtande.

-- 4 --

Den natten var Roger fullt upptagen och nästa dag satt han på samma bänk med ett leende på läpparna. Bredvid honom stod en lagad radiostyrd bil och han tittade på allt det sköna i naturen och beundrade fåglarna.

Och så äntligen kom barnet springande.

"Här, den är lagad."

Pojken tittade på honom kort och tog bilen. Han provade den och den fungerade som om den vore ny.

"Tack så hemskt mycket." Barnet gav Roger en kram och sprang sedan iväg medan han körde med den nylagade bilen.

Roger kände en inre lycka - en känsla han inte haft på många, många år.

Novell: Vägskälet

Other posts