Novell: Vägskälet
Detta var slutet. Det skulle bli en befrielse från verkligheten med det mörka samvetet. Han var en mördare, ett faktum som tagit honom lång tid att acceptera. En människa hade förlorat sitt liv på grund av honom. Det fanns inga vänner, ingen som gillade honom och ingen som skulle komma att sakna honom. Människan var ond, det hade han insett genom sig själv och andra, och det skulle bli skönt att komma bort från denna hemska värld. Vad som än skulle komma att hända efter detta skulle bli bättre än det som har varit – det visste Roger.
“Farbror! Stanna!”
Ett barns ropande bakom honom framträdde bland myllret av röster och motorbuller. Var det honom barnet menade? Nej, det kunde det inte vara. Roger fortsatte att gå, gömd bakom tidningen han hade framför sig som han låtsades läsa. Allt skulle snabbt vara över.
“FARBROR!”
Denna gång hörde Roger mycket väl att det var han som avsågs men ignorerade det och slöt sina ögon medan han fortsatte att gå framåt.
Sedan kom rycket. Var han död?
Nej, barnet hade räddat honom och bilen hade missat honom. Det var ett vackert barn med glänsande gyllene hår, vita kläder och ett brett leende. Han visste inte vad han skulle säga.
“Du räddade mig från döden.”
“Jag vet”, svarade barnet enkelt.
“Men hur visste du …?”
“Jag såg det.”
Roger försökte tyda barnets stora vackra ögon. Så enkelt i hans komplicerade värld. “Kom, vi går till fiket där borta. Jag bjuder.”
“Okej”, svarade flickan och följde med honom.
En liten flicka hade räddat honom! Han visste inte vad han skulle tänka eller tycka. Skulle han vara glad, arg eller ledsen? Roger var förvirrad.
De satte sig ner vid ett bord med var sin glass. Barnet hade börjat äta utan märkvärdigheter. Det är ett mirakel, tänkte Roger.
“Hur kunde du se det?”
“Jag ser olyckor innan de händer.” Barnet fortsatte att äta sin glass.
Roger hade aldrig förr hört något liknande.
“Du ser alltså olyckor innan de inträffar?”
“Ja. Men det är hemskt. Jag brukar rädda folk så gott jag kan men om jag inte gör det så känns det inte bra. Förra veckan vågade jag inte rädda ett barn som höll på att drunkna. Familjen blev förkrossad och det värsta var att jag visste att jag kunde ha räddat honom. Jag ser olyckor varje dag och särskilt på nätterna. Det hjälper inte ens att blunda. Jag såg att du blev överkörd, han som körde stannade inte ens för att se vad som hänt. Det är grymt.”
“Och du bestämde dig för att rädda mig?”
“Ja, jag ville inte att farbror skulle dö.”
Roger blev svarslös. En som inte ville att han skulle dö. Ett barn som tycktes gilla honom. Roger kände sig rörd. Ett barn som hade dåligt samvete precis som han själv men detta barn hade försummat att rädda medan han själv hade dödat …
Roger hade funnit något gott i världen, ett ljus, något som ingripit i hans liv. Det var precis som om det vore en ängel som kommit för att rädda honom.
“Farbror, din glass smälter.”
Roger kom tillbaka till verkligheten.
“Hur kan jag någonsin tacka dig?”
“Du gav mig glassen, den var god. Jag gillar dig farbror. De flesta jag räddar är inte trevliga som du eftersom de inte vet om att jag har räddat dem från en olycka. De är oftast bara irriterade, en gubbe till och med slog till mig.”
Roger lyssnade på vartenda ord.
“Men berättar du inte …”
“Det behövs inte och de skulle ändå inte tro mig. Du är den förste som tror mig.”
“Jag vill hjälpa dig. Vad heter du?”
“Julia. Jag bor hos min morbror. Min mamma och pappa dog i en bilolycka.”
Roger såg hur ledsen Julia blev och omfamnade henne.
“Det var efter bilolyckan som jag började se olyckor men min morbror tror inte på mig, han är inte snäll som du. Han har sagt att jag inte får prata med personer jag inte känner, men jag håller inte med honom. Människor är snälla och jag vill hjälpa dem.”
Roger kunde inte hejda tårarna. Det här var en upplevelse han aldrig tidigare varit med om.
Jim Westergren is a company owner from Sweden who lives together with his wife and son. Some of his interests are SEO, web development, writing and