Novell: Middag för två

"Idag är det den tredje februari - årsfirandet av Europas förentas staters sammanslagning. I 250 år har vi upprätthållit en gemensam broderskap i den Telluspeiska storheten, må vi blomstra och uppehålla freden på vår planet för evigt ..."

Triles stängde av radion med ett knytnävslag. Han kunde inte uttrycka hur mycket han hatade den Telluspeiska storheten och han hoppades verkligen att han skulle lyckas störta den - det var det han hade vigt sitt liv åt.

Som ledare för den revolutionära utbrytartruppen var Triles väl medveten om samhällssystemets struktur med dess brister och svagheter vilka gick rakt emot hans egen ideologi. Han var dessutom en av de få som bar kunskapen om TS-datorns invecklade systemspråk, detta hade han lärt sig genom sitt jobb som programmerare vid ZT byggnaden där styrandet av den Telluspeiska storhetens avancerade system ägde rum. Nu var han en av utbrytarna - de som hade brutit sig loss från samhällssystemet och uppehöll sig i dess underjordiska kloaksystem för att störta supermakten.

"Triles!", skrek Jordan högt medan han sprang fram genom den tunnel som ledde till deras huvudkvarter i underjorden. "Jag har svaret på analysen. Det är positivt!"

Triles tappade nästan andan av nyheten som bekräftade en galen teori de hade myntat vid ett möte. Det var alltså sant...

Ett år senare

Det var idag som den första prototypen skulle testas efter ett mycket långt, intensivt och påfrestande arbete. Triles med sin utbrytargrupp kunde inte bärga sig av spänning där de satt runt ett bord och studerade graferna på datorskärmarna.

Efter en påslagning av strömledningen såg gruppen hur roboten fick liv och reste sig - entusiasmen flödade i utbrytargruppen.

Revolutionsrobotens mål var att lokalisera de andra robotarna, förinta dem och på det sättet störta den Telluspeiska storheten vilket skulle frigöra den verkliga människan.

Fem år senare

"Vi måste hjälpas åt att återuppbygga staden..." Iona stängde radion och tittade på bordet. Dukat, levande ljus, vin, dämpat ljus - fattades något? Just det, musiken! Iona satt och funderade en stund efter vilket stycke som skulle vara mest romantiskt.

Greg hade sett fram emot denna träff hela veckan. Han hade inte varit tillsammans med någon kvinna på många år och även om han inte kände Iona speciellt väl var han ändå förväntansfull. Hon var väldigt vacker och Greg fantiserade lite om hur träffen skulle bli. Han körde fram i en stad som för ett antal år sedan varit bra uppbyggd men som nu mest bestod av olika stora renoveringsmaskiner. Man ville återuppbygga det som en gång varit. Efter att snabbt ha tittat på klockan förbannade han sig själv för att vara fem minuter försenad.

Iona tittade sig ännu en gång i spegeln. Hårfärgningen blev lyckad och hon var nöjd med sitt långa blonda hår. Den enda finne hon hade doldes under lite täckstift och syntes inte alls. Hon hade bara träffat Greg en enda gång och hon fattade genast tycke för honom. Det fanns ingen tvekan när Greg förra veckan hade frågat henne om de kunde äta middag tillsammans. Plötsligt med ett isande slog tanken henne: "tänk om han är...". Hon satte sig ner vid det förberedda bordet för att tänka och oron började gnaga inom henne.

Greg kom nu fram till Eriksgatan 13, parkerade bilen och började gå uppför trappan. "Jag hoppas att hon passar in i min livsstil..." Greg stannade plötsligt till. Han önskade att han inte fick uppleva den tanke som just passerat. Hur skulle han kunna få reda på det? Greg visste inte och började sakta gå vidare uppför trappan till lägenheten med mörkret över sig.

Iona ryckte till när det knackade på dörren, avbruten från sina djupa tankar. Efter en titt genom titthålet fick hon se Greg med sin överrock och med händerna bakom ryggen - en av hans egenheter. Iona öppnade försiktigt dörren.

De tittade på varandra en stund varpå de sa "Hej" samtidigt och både Greg och Iona undvek varandras blickar. Sedan tiden efter revolutionen skulle nya interaktioner mellan människor aldrig vara densamma. Iona, som var klädd i röda finkläder, var ännu vackrare än Greg hade föreställt sig. Greg var mycket stilig och när han hängt av sig sin överrock avslöjades en speciell elegans. Hans röst och sätt att uppträda var det som fastnade hos Iona. Under de fem kommande minuterna samtalade de ytterst lite och påbörjade middagen tillsammans.

Iona studerade hur Greg skar potatisen och hur han svalde tuggorna, medan hon själv sakta tuggade på en bit kött. Innerst inne strömmade tankarna likt droppar i ett regn - men det fick absolut inte synas. Det var svårt för Iona att hålla sig i schack och att inte göra ett enda misstag som skulle kunna leda till misstanke.

Greg svalde sin potatis och studerade Iona intensivt. "Vad tänker hon på? Misstänker hon mig? Ska jag misstänka henne? Vem är hon egentligen? Är det mänskligt att hon blinkar ungefär varannan minut? Äter hon normalt? Jag måste vara mer försiktig."

Spänningen blev mer och mer laddad och plötsligt hördes ett litet vasst ljud mellan musikens toner. Det var Gregs tallrik som hade knäckts på mitten. En ytterst svag flämtning hördes från Greg som diskret la ihop halvorna vilket dolde sprickan. I den höga stämningen hade han felberäknat kraften för att skära potatisen. Märkte Iona det? Hon tycktes titta ut genom fönstret just den stunden, eller var det bara ett sätt att låtsas att hon inte hade märkt det?

Iona tog fram vinflaskan och skulle öppna den men i den koncentrerade spänningen missberäknade hon glasets hållfasthet och lufttrycket i flaskan. Hon tog i för mycket och knäckte flaskhalsen. Som tur var hade hon flaskan under bordet när hon skulle öppna den och det var samtidigt skarpa toner från musiken. Iona tog istället fram en annan flaska som stod bredvid på golvet och låtsades mycket skickligt att inget hade hänt. Hade Greg märkt det?

Spänningen i rummet tilltog och Ionas och Gregs tankeverksamhet stegrade för varje minut. Än en gång tittade de på varandra och sa inget - fulla av fruktan under ytan, för ingen av dem visste att de båda var en speciell typ av Telluspeisk robot; programmerad att umgås med människor i syfte att tillhandahålla information om människans agerande till den Telluspeiska storheten. Eftersom de var maskiner fortsatte de sina uppgifter även om den Telluspeiska storheten hade störtats tre år tidigare och detta medan de djupt fruktade de sökande revolutionsrobotarna.

Hur många riktiga människor som fanns kvar var en hemlighet som ingen visste svaret på.

Novell: Middag för två

Other posts